Intervju med Örjan Swahn
Operant tankesätt
centralt i arbetet med autism
Intervju med Örjan Swahn (Beteendeterapeuten 1-2000)
Autism är ett spännande handikapp. Gruppen autistiska personer är oerhört heterogen, de varierar mellan att inte kunna tala alls till att ha ett riktigt hyfsat språk. Om de kan tala är det dock vanligast att de använder ett märkligt språk som består av eko, metaforer och repetitioner av ramsor. Alla personer med autism har svårt för socialt samspel och många lider av väldiga humörsvängningar. Raseriutbrott och enorm förtvivlan för minsta förändring i rutiner eller miljön kan vara stor del av vardagen. Andra förefaller oberörda av allt som påverkar dem. Ett annat vanligt beteende ör självstimulering, självskadande beteenden eller ändlösa repetitioner av ett beteende. Ett autistiskt barn kan exempelvis ägna timmar åt att köra en bil fram och tillbaka över en matta.
Vad finns det för hjälp?
En norrman vid namn Lovaas fick upp ögonen för autistiska barn av en slump under 60-talet. Han började arbeta med äldre barn för att testa vissa inlärningsprinciper på dem och upptäckte då att de var i stånd att lära sig saker. Därmed gjorde han det mest logiska - han intensifierade träningen för att ta reda på hur mycket de kunde lära. Det visade sig, förvånansvärt nog, att ju mer träning barnen fick, ju mer lärde de sig.
Loovas började snart arbeta med yngre barn också. Då upptäckte han, och hans kollegor - lika märkligt - att ju tidigare man påbörjade träningen, ju större utvecklingspotential hade barnet. Kunskapsbasen växte för att sedan utprövas i mindre experiment och singlecase studier. Resultatet blev en beteendeterapeutisk operant metod, som har kommit att kallas Lovaas-metoden (det säger dock inte Lovaas själv - det handlar inte om någon "guruverksamhet" utan många olika kompetenser samverkar).
Metoden baseras på operanta tekniker och innebär att man lär barnen nya beteenden med hjälp av shaping, modellinlärning, prompter (ge barnet en fingervisning av vad det förväntas göra). Att denna metod fungerar bra för yngre barn med autism visades i en kontrollerad (dock ej randomiserad) studie av Lovaas, som publicerades 1987. Där visade han att 47% av behandlingsgruppen uppnådde normal IQ efter 2 års intensiv behandling motsvarande ca 40 timmar i veckan. I kontrollgrupperna som bara fått 10 timmar av samma insats eller annan intervention, var det bara 2% som uppnådde normalt fungerande. Detta trots att man inte kunde påvisa någon skillnad mellan grupperna innan interventionen sattes in. De 47% som klarat sig bra i behandlingsgruppen följdes upp några år senare av McEachin, Smith och Lovaas (1993). De goda resultaten för denna grupp bestod trots att behandlingen avslutats. Barnen gick i vanlig skola och oberoende bedömare kunde inte skilja dom från "normala" barn , utifrån ett flertal test. Vilken solskenssaga - eller hur!
Någon som är kunnig på denna behandlingsmetod är Örjan Swahn. Han har fått lära sig metoden av Lovaas och hans kollegor och i intervjun jag gjorde med honom berättar han hur han upplever att det är att arbeta beteendeterapeutiskt med autistiska barn i Sverige.
Hur började din bana?
- Jag och Sandra Bates skrev vår första artikel i Föreningen för Autisms medlemstidning "Ögonblick" 1981. I den vevan var jag precis färdig som psykolog. Jag blev värvad av Bosse Larsson och Lennart Melin till BUP vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Genom dem fick jag gå på konferens om beteendeterapi för barn.
På den konferensen träffade jag en underlig norrman. Jag gick på hans workshop eftersom jag skulle börja jobba med barn och eftersom jag läst ett kapitel skrivet av honom som väckt mitt intresse i förväg. Det var en otroligt stark workshop, där han ahde med sig abrn som medverkade och demonstrerade på plats. Jag gick fram och pratade med honom efteråt och sedan höll vi kontakten sporadiskt, bl.a. arrangerade BTF en workshop i Uppsala 1985.
Samarbetet började på allvar på en konferens i Göteborg 1989. Vid denna tidpunkt hade han nyligen publicerat sina resultat och alla hade chansen att avslöja honom som bluff. Det gick inte. Bl.a. var det en man i publiken som frågade: "How come my patients don´t develop as much as yours do?" Lovaas svarade rakt: "Maybe it´s because you don´t do what I do."
På denna konferens sa Lovaas åt mig att han tyckte jag skulle komma över och lära mig detta ordentligt på plats. Det var en chans jag inte ville missa. Trots att jag hade 3 barn vid det laget så åkte jag iväg till UCLA på ett visiting scholas. Det kändes nästan som att göra lumpen igen faktiskt, men det var det värt.
När satte du igång i Sverige?
- Jag startade med ett projekt i Uppsala 1991. Jag jobbade då på habiliteringen i Uppsala. Första klienten fick behandling i Januari 1991. Det visade sig vara svårt att få tag på klienter. Vi började i liten skala och det gick ganska taffligt. Till slut hade vi i alla fall 15 barn. Dessa barn skulle jämföras med 15 barn från andra län, som inte fått behandlingen. De har vi inte hittat ännu. Det är lustigt, men när man behöver klienter så finner man dem inte, men när man inte behöver dem finns de överallt.
- Enköping är en rolig historia. Där fanns det inga autistiska barn i början av projektet, men sedan fick jag helt plötsligt 5 klienter på en gång. I Enköping tog kommunen ett stort ansvar för behandlingen, därför har kunskapen bevarats bra där. Istället för att låta personliga assistenter arbeta med barnet, så lät man de vara i vanliga barngrupper medan en ordinarie personal fick lära sig metoden. Det har tillströmmat nye klienter hela tiden och nu finns det personal som är inne på sitt tredje barn. De behöver inte så mycket handledning längre.
Du har ett projekt i Stockholm också, eller hur?
- Ja, för tre år sedan var det fem familjer från Stockholm som lyckades bråka till sig pengar från landstinget för att starta ett projekt som kallas för TIPS (Tidigt Interventions Project Stockholm). Det blev ett pilotprojekt med 7 barn, som idag utvidgats till 15 barn. Två psykologer, Ulrika Långh och Ingela Ferebee arbetar nu heltid med dessa barn och handleds av mig.
Vad är BASIC?
- Jo, projektet i Stockholm var för litet och ett antal familjer som ville komma med fick inte plats. Det är svårt att säga till dessa familjer att de inte kommer få behandling, de nöjer sig inte med detta och därför startade vi BASIC. Det riktar sig i första hand till kommun och landsting, men det är främst föräldrar som gått kurserna. Det går ut på att familj och yrkesfolk ska komma och gå på en internathelg där man får lära sig de grundläggande principerna för behandlingen, samt att man startar upp behandlingen så att de personer som ska deltafår en chans att titta hur det går till och öva. Barnen är med och behandlingen startar alltså direkt. Efter en första helg får de återkomma för att gå vidare och lära mer upp till en gång per månad. Det blir som ett helgnöje för familjen.
Vem tycker du ska jobba med det här?
- Helst psykologer som är skolade i operant psykologi. Annars är det lätt att det bara blir en rad tekniker. Man måste kunna tankesättet då teknikerna inte fungerar. Jag jobbar operant från morgon till kväll. Tyvärr är jag rädd att det är illa ställt med det operanta synsättet bland dagens beteendeterapeuter. Det kan komma att stå på min gravsten att: "Han sa aldrig KBT". Det är nog en ganska sällsynt åsikt idag. Jag tycker att det operanta synsättet klarar även tankarna. Det är så med det operanta att innan man börjar fatta det, så fattar man det inte. Just nu är jag väldigt intresserad av Skinners språkteori som han beskriver i sin bok Verbal behaviour från 1957. Den är fantastiskt bra. Han säger att språk är beteende och fullt möjligt att sätta in i ett operant perspektiv. Idag kan vi skapa övningar kring det han formulerar i sin teori.
Hur ser framtiden ut?
- Det har spridit sig som ringarna på vattnet att vi finns. Jag och mina medarbetare har våra scheman fulla. Men det finns ju folk som vill ha andra saker än detta för sina barn och då är det ju bra att det finns andra former också. Nu går det fortare a och et börjar finnas många som har lärt sig den här metoden.
Psykologer?
- Nej, de är inte så många. Det vore annars sättet, att man skrev uppsats eller praktiserade kring detta. Det är ett utmärkt sätt att få känna på krutrök tidigt i utbildningen. Framför allt är det förskolelärare, familjer och assistenter som arbetar med metoden, vilket är lite synd för det är sällan som assistenter fortsätter vara assistenter någon längre tid.
Tyvärr utbildas alltför få id etta arbetssätt, som sedan försvinner från sina jobb. Kunskapen fastnar inte i organisationerna. Assistenterna får inte sin kompetens dokumenterad och är underbetald, så det är klart att de tröttnar förr eller senare. Det finns många som är verkligt duktiga, men de har inte fått ta ansvar och någon har t.o.m. fått höra att: "Du är för ambitiös" när personen försöker påverka ett barns situation. Det blir mycket internt koppleri från vår sida för att pussla ihop familjer och behandlare. För att minska utbränning kan behandlarna ha två tre barn parallellt.
Du har arbetat ett par år med et här, du blir inte utbränd själv?
- Nej jag möter så många olika barn och föräldrar. Jag jobbar väldigt mycket, framför allt blir det många helger, men jag gör det gärna för att det är så roligt. Det känns som om jag har hittat rätt i livet. Man får det bästa av två världar när man arbetar som jag gör. Jag får ju kontakt med både föräldrar och barn. Föräldrarna blir som arbetskamrater till mig och de andra i teamet. Jag trivs väldigt bra med det.
Malin Östergren
PTP-psykolog (jan-00)
Referenser
Gresham, F.M. (1998). Early Intervention Project: can it’s claims be sustained and its effects replicated? Journal of Autism and Developmental Disorders, 28, 5-13.
Lovaas, O.I (1987). Behavorial treatment and normal education and intellectual functioning in young autistic children. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 55, 3-9.
Lovaas, O.I. (1993). The development of a treatment-research project for develpmentally disabled and autistic children. Journal of Applied Behaviour Analysis, 26, 617-30.
Lovaas, O.I., Ackerman, A.B., Alexander, D., Firestone, P., Perkins, J., Young, D., Carr, E.G., & Newsom, C. (1981). Teaching develpmentally disabled children: The me book. Austin, TX: PRO-ED
Maurice, C., Grren, G., &
McEachin, J.J., Smith, T., &Lovaas, O.I. (1993). Long-term outcome for cjildren with autism who received early intensive behavorial treatment. Amrecian Journal on Mentar Retardation, 97, 359-372.